Thomas – tvivlaren

Carvaggio 1571 – 1610, ”The Incredulity of Saint Thomas”, 1601

En teologisk reflektion om tro, tvivel och vittnesbörd

Thomas namnsdag är året kortaste, den 21.december. Han är en fascinerande person och berättelsen om honom är djup. Hans reaktioner, frågor och krav speglar något grundläggande mänskligt – hur tron formas i spänningsfältet mellan berättelse och erfarenhet, mellan tvivel och bekräftelse. Denna text är en teologisk reflektion över vad berättelsen om Thomas kan lära oss om den tro som inte bygger på syn, utan på tillit.

Johannesevangeliet 20:19–29:

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren.
Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”

Tomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han svarade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i dem och sticka handen i hans sida, så kan jag inte tro.”
En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med dem. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade. Han stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.”

Sedan sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer. Räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro.” Tomas svarade: ”Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”


Jag heter Thomas, inget mer, ingen mellannamn, bara Thomas. Namnet ”Thomas” betyder tvilling. En av Jesu lärjungar bar det namnet Thomas och fick binamn, tvivlaren.

Han var inte där när Jesus visade sig för de andra efter uppståndelsen. Dålig timing, kan man tycka. Medan de andra fylls av glädje och berättar för varandra om det som de har fått vittna, om det otänkbara: att den döde lever, sitter Thomas där. Han måste har känt sig utanför, ensam, besviken, att han som den enda inte fick vara med när Jesus visade sig som den uppståndne herre. Han förstår inte, han kan eller vill inte tro på deras ord.

För att han ska kunna instämma i deras glädje och tro kräver han mer än de andras berättelse. Thomas vill själv veta, han vill se och känna själv.

Om han bara hade trodd på de andras berättelser hade kunnat bli ihågkommen som den första troende, men nu blir han den första tvivlare.

Men är Thomas önskan inte lätt att förstå? Vem vill inte veta själv? Vem nöjer sig med andras berättelser när det gäller liv och död, Gud och sanning? Då vill man dock få det bekräftat genom egen erfarenhet.

Thomas är en av oss som inte har varit med när den uppståndne visade sig. För alla efterföljande generationer av kristna människor är som Thomas. Vi är beroende på att tro på de första vittnens berättelse, det är inget annat vi har att lita på, bara deras vittnesmål. Men även vi längtar efter att få bekräftelser, även vi vill veta, inte bara tro.

Och Thomas har höga krav: Inte bara vill han se Jesus som person, utan han vill ha bevis. Han vill ha bevis att det som han ser inte är ett spöke utan en människa i kött och blod, att det inte är en dubbelgångare utan samma person som korsfästes. Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i dem och sticka handen i hans sida, så kan jag inte tro.”

Thomas är som en vetenskapsman: Det finns en hypotes om att Jesus är uppstånden och han vill bevisa att hypotesen håller.

Och Jesus gör sig besväret att uppfylla Thomas önskan. Den uppståndne kommer tillbaka och visar sig för Thomas. Han uppmanar honom att göra som han krävde, känna efter med egna händer och lägger de i hans sår som ett bevis att de andras berättelser är sanna.

När Thomas ser Jesus, då är det nog med det, känner han igen vännen och brister ut: ”Min Gud, min Herre”, ropar han och kastar sig på sina knän. En närmare undersökning är inte nödvändig.

Jesus svara lugnt men bestämt: ”Du tror för att du har sett. Men salig är de som inte ser och ändå tror.”

Vilka är då de saliga? Det är alla kristna sedan dess. Vi tror utan att se. Vår tron bygger på det som Thomas vägrade acceptera: vittnesmålet och berättelse – på grekiska: kerygma.

Jag känner en stor tröst och djup förståelse i Jesu ord, då han tänker på alla som bygger sina liv, sin tröst i liv och död på det som berättas om honom. Berättelsen och Jesus – evangeliet, det goda budskapet är grunden för alla kristnas tro.

Och ändå är vi ofta som Thomas och kräver ytterligare bevis, kännbara bekräftelser. Vi kan ju inte kan lägga våra händer i Jesu sår, men söker vi efter tecken och under, efter egen erfarenhet, efter egna trosupplevelser, entydiga bönesvar, visioner och uppenbarelser.

Och så tolkar vi verkligheten så att tolkningen förvandlar tron till vetande, se koincidensen, hitta tecken och gudomliga ordningar.

Jag tänker på de som håller fast vid sin tro, där verkligheten inte bjuder på bekräftelser, jag tänker på många som inte lämnar sin tro i krig och fångenskap, i hunger och förföljelse.

Jag tänker på de som inte haft förmånen och glädje att få vardagliga bekräftelse av egen erfarenhet för sin tro. Alla som har hållit fast utan att kunna framföra en rad av bönesvar och trosupplevelser, inte har varit med om under och tecken och inte har lyckats tolka sin verklighet som bekräftelse för sin tro.

Alla de som genom livet har hållit fast vi berättelsen, fast som tvivlare och sökare, alla som trots allt inte har gett upp att tro på de första vittnens berättelse om livet som är starkare än döden och att det är kärleken som bär våra liv och väver igenom universum.

Luther skriver ofta, att tron betyder, att hålla fast vid Guds löfte även när allt synligt och erfaret talar emot det. ”Tron är att tro mot det som syns och mot förnuftet, på det som Gud har lovat.”

Jag har alltid tyckt om mitt namn Thomas. Kanske för att jag burit samma längtan efter bekräftelse, den som skulle kunna förvandla min tro till vetande. Men jag har, liksom så många andra, fått leva utan det beviset som tvivlaren fick. Jag förblev beroende av vittnenas ord: att Kristus är uppstånden – sannerligen uppstånden.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *